Skolminne.

Jag var den gula kaninen, höll öronen upprätt med galghumor. Min bokstavsdiagnos var inte uppfunnen. Kröp ihop till en osynlig skugga, färgen inrullad. En svart brunn att titta ner i.

Clip-art.

Calle och Fredrik har ett ägg ihop
snart så kallar dom till dop
ungen är ett äkta päron
kopia, säjer dom därom
och inte kann jag säja mot
en sån präktig idiot.







(Välsignat vare Odhners rimlexikon.)

Omplåstrad.

Trött av dagens jäkt och stress, vilar stilla här en stund, är dock inte särskilt less, är förvisso ej en hund, huvudstadens lejonklo, som har slagit mej till ro, här på närförortens hårda sten (med en själ så skär och ren).

Kanske lugna ner sej

och bara flyta runt, eftersom hela världen snart dränks i vatten, alternativt brinner upp. Men vi börjar om igen, vi ger oss inte (citat Lars Gustafsson). Här hade jag sedan tänkt lägga in länk till mitt arga sidospår Glaskanin (ett av mina sidospår), men fattar inte hur man kopplar in den. Så jag kopierar helt enkelt in
http://glaskanin.blogg.se/
och vare nog därmed!

På tiden:

På tiden att gripa tangentbordet i flykten och kasta ner några slumpmässiga bokstavskombinationer. Snart kan det vara för sent.
Raskt sätter jag mej i datorhörnet, i tomrummet efter den einsteinska julgranen (snabbare än ljuset). Pynt och skrymt har dragit sig tillbaka och nu försöker en anda av sober funktionalism ta kommandot över vårt hem. En trygg väg trampas upp till grovsoprummet. Själen hukar bakom blomkrukorna. Ut i hörnet försvinner de sista ljuva minneslistorna.

Vått.

Välkommen till nyårsdagen
fullt med kottar uti magen
men på mattan kurar barr
och i skogen lurar varg.
Våtvarmt omslag utomhus
korta stunder utan brus
gråhet friskar i och ökar
virkar vackra vattenrökar.