de storståtliga orden

Orden faller hårt mot fönsterbrädorna, en jämngrå väta. Syntaxen sträcker ut sina gröna blad och rör sig förnöjsamt i vinden. Vi sitter i molnet och plockar ner valda minnen. De vecklar långsamt ut sig och lämnar komprimeringstillståndet.
Motsatt riktning innanför fönstret. Överflödet ska pressas ihop till briketter av ett pronomens storlek.

Testar

att blogga från mobilen.

Det är som att krypa in i ett litet kompakt moln, ett moln som lättar från pappret och flyter runt under taket.

Kanske en liten blek sol någonstans bland molntussarna.
Saftiga regnstänk ligger på lur.
Löven hänger från kvistar och grenar, inväntar.
Aviga och räta viker ihop sig och lyfter garnet runt hörnet.

Jag blir trött på alla dessa amatörer som gör vattensjuka akvareller eller målar stelt oljekludd efter foton. (Försöker vara realister med skuggor och dagrar men det blir bara fult.)
De framhåller gärna sina egna yrkens stolthet (läkare, osv), men utropar samtidigt sig själva till konstnärer när de har fått till några färgkombinationer på papper eller duk.
Samtidigt får man som konstnär gå en balansgång. Många amatörer är kulturens bästa vänner och bundförvanter, de köper in konst i sina konstföreningar, de betalar oss för att gå på kurser.

Misstänker att jag skrivit en sån här klagovisa flera gånger på bloggen.

(Dyker ner i papperskorgen och letar efter mina gamla dokument.)

Pinsamma gamla radikaler.

Ibland blir det bara för mkt med facebook. Gamla radikaler som tycker det är bättre med kungahus för tänk om vi hade republik och Carl Bildt blev president. Gamla radikaler som går på i ullstrumporna mot "integrationspolitiken" (läs: invandring och flyktingmottagning) efter några aktuella gängbråk, och efter att ett mord kanske begicks av gästarbetare.
Intressant nog är det oftast gubbagnäll.
Intressant nog är jag för feg för att skriva detta direkt på FB.