Tiden

Tåget mäter tid
De väntar tänker tittar
Vagnen slukar allt

Fem – sju – fem.

Taket går itu

Tunna tältduken rämnar

Hemlös fattigdom

Bortvända blicken

Pappkoppen rasslar tomhänt

Husvillhetens hem

Kalla stadens golv

Invid varuflodens hus

Hemlöst avskräde

Allt lämnat långt bort

Vattenskadade bilder

Vikta i hjärtat

Molnen.

Molnen skriver brev

Ljusa förströdda rader

Märkta av tid

Jag minns inga särskilda moln

Molnen skriver brev

Mörka, eftertänksamma

Stigen i skugga

Skygglappsfåtöljer

Skygglappsfåtöljer med mjuka fotbad, där sitter gubbklubben och gubbrunkar varandra. En seg vit vätska klibbar sig runt de pösiga dynorna, förblindar deras vita tomma ögon.

Tillägg: vita antroposofitanter är deras bästa sällskap. De mjölkar fram sina homeopatiska vätskor och stönar liderligt i pastellbleka skygglappssoffor.

klafs och klet

Ingen läser ändå bloggen. Så här kan jag kräkas en stund på alla dessa urusla färgkladdare i både måleri och grafik. Dåligt tecknat, svajig komposition, grälla färger. För att inte tala om alla dessa rinniga akvarellister som tror att det räcker med lite tjusig imitation av aftonhimlen.
Ge mig hellre en robust naivist som har något att berätta.

de storståtliga orden

Orden faller hårt mot fönsterbrädorna, en jämngrå väta. Syntaxen sträcker ut sina gröna blad och rör sig förnöjsamt i vinden. Vi sitter i molnet och plockar ner valda minnen. De vecklar långsamt ut sig och lämnar komprimeringstillståndet.
Motsatt riktning innanför fönstret. Överflödet ska pressas ihop till briketter av ett pronomens storlek.

Testar

att blogga från mobilen.

Det är som att krypa in i ett litet kompakt moln, ett moln som lättar från pappret och flyter runt under taket.