Word/world. Världsligt nog.

Världen sådan vi känner den upphör ständigt men börjar om igen, på nytt och på nytt. I varje ögonblick slutar den, men kommer envist tillbaka. Samma morgon och kväll, skugga och regn, gräs, asfalt, ebb och flod.

The world as we know it expires all the time, but starts again and again. In every moment it ends, but stubbornly returns. Same morning and evening, shadows and rain, grass, asphalt and tide.

The Living Art Museum. Den levande konstens museum.

Jag jag jag är den levande konsten, jag pratar och pratar hela tiden ty jag är den levande konsten, jag jag jag. Mitt ego vippar runt i rummet och jag fyller ut varje tum av levande luft.

Jag vibrerar och lyser, hela mitt jag kan nu arkiveras och sparas såsom en performativ relikt.

Och resten är damm och överblivna ord.

(Jag försöker göra ett performance i ord.)

I am unable to translate this: some sort of performance in words, very short and written as a memory of the visit at The Living Art Museum in Reykjavik.)