Tippning point

på dagens meny  
lackerade gäddkäftar  
i gällen mjölksås




 

(Bild: Renslucka, högtryckcollage från 2018.)

Kanske bäst att ge ifrån sig ett pip

eller ge röst åt ett mäktigt skrik
skrän och skräp och skrap och is
halkar runt på alla vis

Så har virrigt får det väl ändå inte vara
påstår politikens lilla barnaskara
fast i tron på bättre tider
(för dem själva vad det lider).

Vi andra förundras över orätten
som taktfast stegar fram över de svagaste.

Tröttlös, rösttröst

Senaste nytt i Åsiktsburken hoppar från stort till smått. Vi utser en fågelskrämma allt efter tycke och smak. Ludna djur är söta. Himlen är blå. Medelklassen har råd att nyttja flygbensin. Osannolika hälsotips slår följe med stollepolitik.
Trött ögnar blicken röster och rörelser.

 

Naveldjup.

En spegel djupt därinne.

Jag letar upp ett minne.

En obetydlig viskning, grå.

Svärtat blir mitt sinne då.

Orden trängs och vill bli fria.
Svarta tuschet släpper sin magi.
Borstar bort det damm som föll.
Skalar ner och trycker streck.

så vitt jag kan se

Taken och träden inbäddade i fruset vatten nedanför en gråblek himmel.
Småfrusna själar lägger ut sina innersta trådar och hoppas på sympati.
Molande gråblek värk i bäckenbenens flodsystem.
Kalla avslag på gråa papper, frusna gamla löv, insnöade cyklar.

Öppna ditt fönster och släpp in lite svärta!

Moralkaka till nyårsfikat.

En människa som framstått som empatisk och vänlig, överöser mig plötsligt med sin motvilja mot en vän, och mot en mig närstående person. Detta sker efter en middag hemma hos vännen. Var det nyligen? Nej, kanske fem sex år sen. Kan dock inte sluta grubbla över det. 

Det är en människa som gärna predikar tolerans och förståelse för personer med själsliga bekymmer. 

Nu var hen vansinnigt irriterad och arg över de andra middagsdeltagarnas stelhet, spändhet och vad som skulle kunna kallad Asperger-liknande drag. 

 

Eftersom jag är rätt mesig vid personliga konfrontationer lyckas jag inte försvara mig, min närstående och vår vän. Står som ett fån och jamsar lite, går hem med tung klump i magen.

Sensmoralen är ingen alls. Borde jag ha ringt upp människan och bett hen förklara sig? 

(Tänker av och till på detta, det skaver. Vi var inte intressanta nog kanske. Barlast att göra sig av med inför seglatsen till finare farvatten. Men när jag ser hens engagemang i Viktiga Frågor dubbelkopieras  mitt minne över statusuppdateringarna.)

Dricker pulverkaffe och äter upp tråkiga chokladbitar. Rannsakar också mig själv, hela tiden.

Grått i grått

Lite regn.
Alla dessa pratglada män med sina konstiga åsikter. Krumbukter och fraser där de försöker dölja sina konservativa ideer. Uppgivna gamla vänster-vänner som kryper närmare och närmare ren fascism.
Nå själv är jag passiv, sitter på min ända och blir arg.

Nattens mörkerljus

Blekt mörker med tankar som går runt i labyrinter. Ständigt tillbaka till samma punkt. Vad som ser ut som samma punkt. Räknar stavelser, konstiga tourette-fraser kommer åter och åter.
Orden ligger fast
bakom skeppets mast
Vassa kanter glider mjukt på vattenlast.

Tiden

Tåget mäter tid
De väntar tänker tittar
Vagnen slukar allt

Fem – sju – fem.

Taket går itu

Tunna tältduken rämnar

Hemlös fattigdom

Bortvända blicken

Pappkoppen rasslar tomhänt

Husvillhetens hem

Kalla stadens golv

Invid varuflodens hus

Hemlöst avskräde

Allt lämnat långt bort

Vattenskadade bilder

Vikta i hjärtat

Molnen.

Molnen skriver brev

Ljusa förströdda rader

Märkta av tid

Jag minns inga särskilda moln

Molnen skriver brev

Mörka, eftertänksamma

Stigen i skugga

Skygglappsfåtöljer

Skygglappsfåtöljer med mjuka fotbad, där sitter gubbklubben och gubbrunkar varandra. En seg vit vätska klibbar sig runt de pösiga dynorna, förblindar deras vita tomma ögon.

Tillägg: vita antroposofitanter är deras bästa sällskap. De mjölkar fram sina homeopatiska vätskor och stönar liderligt i pastellbleka skygglappssoffor.

klafs och klet

Ingen läser ändå bloggen. Så här kan jag kräkas en stund på alla dessa urusla färgkladdare i både måleri och grafik. Dåligt tecknat, svajig komposition, grälla färger. För att inte tala om alla dessa rinniga akvarellister som tror att det räcker med lite tjusig imitation av aftonhimlen.
Ge mig hellre en robust naivist som har något att berätta.

de storståtliga orden

Orden faller hårt mot fönsterbrädorna, en jämngrå väta. Syntaxen sträcker ut sina gröna blad och rör sig förnöjsamt i vinden. Vi sitter i molnet och plockar ner valda minnen. De vecklar långsamt ut sig och lämnar komprimeringstillståndet.
Motsatt riktning innanför fönstret. Överflödet ska pressas ihop till briketter av ett pronomens storlek.

Testar

att blogga från mobilen.

Det är som att krypa in i ett litet kompakt moln, ett moln som lättar från pappret och flyter runt under taket.

Kanske en liten blek sol någonstans bland molntussarna.
Saftiga regnstänk ligger på lur.
Löven hänger från kvistar och grenar, inväntar.
Aviga och räta viker ihop sig och lyfter garnet runt hörnet.

Jag blir trött på alla dessa amatörer som gör vattensjuka akvareller eller målar stelt oljekludd efter foton. (Försöker vara realister med skuggor och dagrar men det blir bara fult.)
De framhåller gärna sina egna yrkens stolthet (läkare, osv), men utropar samtidigt sig själva till konstnärer när de har fått till några färgkombinationer på papper eller duk.
Samtidigt får man som konstnär gå en balansgång. Många amatörer är kulturens bästa vänner och bundförvanter, de köper in konst i sina konstföreningar, de betalar oss för att gå på kurser.

Misstänker att jag skrivit en sån här klagovisa flera gånger på bloggen.

(Dyker ner i papperskorgen och letar efter mina gamla dokument.)

Pinsamma gamla radikaler.

Ibland blir det bara för mkt med facebook. Gamla radikaler som tycker det är bättre med kungahus för tänk om vi hade republik och Carl Bildt blev president. Gamla radikaler som går på i ullstrumporna mot "integrationspolitiken" (läs: invandring och flyktingmottagning) efter några aktuella gängbråk, och efter att ett mord kanske begicks av gästarbetare.
Intressant nog är det oftast gubbagnäll.
Intressant nog är jag för feg för att skriva detta direkt på FB.

Surgubbe. (Grouch.)

Surgubbe. Akvarellerat träsnitt.
(Grouch. The text on the picture: may all feminists go to hell.)

femtonde juli 2013

(dagbok)
Har testat Litteraturmagazinets skrivarcirkel sen ett par månader men kom av mej. Jag vill inte vara snorkig men hemsidan känns lite som lektioner i uppsatsskrivning på högstadiet. Inledning, avhandling, avslutning. Och Sverige tycks fullt av människor som tänker skriva nya fantasyepos och deckare, åtminstone om man ska döma efter en del textexempel som kommit upp. Visst är jag orättvis, jag har också haft nöje av att göra övningarna. Och nytta. Men det känns ödsligt och kontaktlöst med de slumpvis genererade bidragen från andra deltagare.

Bilder: Porslinspåle. Hårdkokt. Hägring.