Eftertanke.

Konst är väldigt viktigt för många.
Många vill vara konstnärer.
Nå, vinkla till lite pappersgubbar
och sätt dem i rörelse. Samtiden
tornar upp sig, väldig och oklar.
Blås lite, det regnar, grönt ljus
och kvar ligger en grå hög.

Djupt ner i bloggen.

rått uttryckt: rätt enfaldigt
Varför dessa banala och enahanda små funderingar: idag gick jag hit och sen gick jag dit och sen slank jag ner i diket. Mycket viktigt att vidarebefodra till hela mänskligheten. Men trots allt - 15 sekunder av synlighet.

(Kulturkvarteret kastade ut mej, så jag lägger in valda bitar av den bloggen här.)

Mer eller mindre.

Konst är vanligtvis naturtrogna porträtt av schäferhundar i motljus, kraftfullt uppenslade i olja, under noggrant aktgivande på ett förebildligt fotografi. Konst är också gåshalsar i bjärta färger.
Men är detta konst?


Jag begrundar mej själv som en enslig varelse på dansbanan.
Alla står i ljuset femton sekunder, sen blir det mörkt.

Inkännande kulturarbete.

- hare vatt nåt?
- kan inte påstå det.

Den nya manligheten.

Känslig men kraftfull,
på en tunn tråd
fötter känsliga för vibrationer
och smekande toner,
ensam, ändå öm
och omtänksam.

Till skräpkorgen!

Jag skickar ut mina rop i cyberrymden eller som gammaldags teckningar och vykort, men knappt någon svarar.
Har kanske en övertro på brevet som kontaktyta. Orden myllrar runt i hjärnan och pressar sig oemotståndligt ut genom fingrarna, ner på tangenterna och blixtsnabbt vidare genom elektroniken. Eller kulspetströgt och tuscheftertänksamt på pappersytan. Men om jag bara skriver ett oavslutat brev till mej själv, då måste jag också själv svara?

Skrymmande gods.

Tar upp plats, brer ut sig, brer ut mig och ost på kexet. Tjockt. Blåser nästan bort men vinden är vänlig och mild. Stort paket, skrymmande ryggsäck, fyllig klänning. Ingen måtta fast gott humör. Sen passerar vi en växel och därefter åker vagnarna uppåt, och neråt, ett stillsamt tivoli. En kort sammanfattning av dagens vedermödor.